Åh vad härligt det är med ett Bobby centrerat avsnitt! Det är en glädje att få se Jim Beaver i TV rutan. Han är så jäkla bra iblan att jag får gåshud! Här kommer mina tankar om det senaste Suernatural avsnittet och har ni inte sett det så gör ni bäst i att inte läsa vidare...


Det som gör Supernatural till en sån jäkla bra serie är inte monstrena, änglarna eller demonerna. Det är känslorna! Alla känslor som Bobby levererar i detta avsnittet känns så äkta och det är just det som gör Supernatural till just Supernatural. Det finns en äkthet i varenda tum trots allt det övernaturaliga.

Bobby som redan är en väldigt nyanserad karaktär fick ännu mer bakgrundhistoria i detta avsnittet och det är en sorglig sådan. Fast det visste man ju redan men det finaste måste ju har varit när Bobby sa till John att han visste att han inte var pojkarnas far. Fast det var han ju... egentligen var han ju det. John kunde ju aldrig se på pojkarna utan att bli påmind om deras mor och det uppdrag som han gett sig själv. Bobby däremot tog sig tiden att kasta boll.

Åh älskade Bobby vad jag hoppas att du går med 'Reapern'. Bli inte ett spöke, försök inte stanna utan gå vidare! Jag vet att jag var väldigt hård i mina ord mot Sera Gamble efter förra avsnittet men jag måste ändå säga att dom räddade det snyggt och gav verkligen Bobby en hjältes död. Han kämpade sig upp ur en koma för att hjälpa pojkarna en sista gång. Och med ordet "Idjit" så klart. Jag älskar när han säger "Idjit".