Det första Grey's avsnittet efter uppehållet var precis som jag trott en rejäl gråtfest. Vad annat kunde man vänta sig efter det förra avsnittet? Som vanligt, läs inte vidare om ni inte sett avsnittet. Ta istället fram stora rullen med papper och kolla in det!


Det var väl ganska väntat att man skulle gråta floder i detta avsnittet men det förvånade mig ändå att det var ganska dämpade känslor som visades. Inget fel i det så klart, det är fint att dom visar alla sorters sorguttryck tycker jag. Ibland sätter sig dom uttrycken nästan värre i hjärtat än dom utagerande.

Jag måste säga att jag har inte tyckt så illa om någon tror jag som jag gjorde medans jag såg 'Suddenly'. Vem tyckte jag så illa om då? Owen så klart. Jag har aldrig varit med om maken till elakhet ärligt talat. Inte bara Teddy, som är helt ovetande om sin makes död, men mot Cristina. Att tvinga in henne i den operationsalen var otroligt elakt och fult. Och jag är inte säker på att Cristina kan förlåta honom för det.

Cristina, eller Sandra Oh snarare, har världens mest uttrycksfulla ögon. Allt hon säger syns i hennes ögon och det är underbart att se henne. Först inne i operationssalen tillsammans med Teddy, skrattandes och skojandes, så syntes allt i ögonen och sen när hon skulle berätta för Teddy att hennes make var död så trots hennes kalla ord, som nog faktiskt behövds för att Teddy skulle förstå, var hennes ögon fulla av känsla och sorg.
Teddys reaktion då? Tack. Hon tackade Cristina. För att hon var ärlig antar jag men herregud mitt hjärta ville bara brista när hon sa 'Thank you'. Ursäkta, jag ska bara hämta mer papper!

Nu får vi bara vänta och se hur Teddys fortsatta reaktion kommer vara. Jag an inte vänta mig att hon kommer fortsätta tacka Cristina för att Henry är död. Det kommer nog vara en hel del ilska, som jag iofs inte tycker att hon i så fall borde rikta mot Cristina utan mot Owen men säkerligen är det Cristina som får ta den smällen.

Men det var inte bara mörker, sorg och tragedi...

Man kan kanske tycka att Lexies möte med Marks nya bad ass flickvän Julia, som kom in för att utföra en av världens äckligaste operationer som någonsin visats, borde vara en tragisk sak. Men inte jag. Jag älskade deras lilla snack efter operationen där man får se att Julia är ganska neurotisk och faktiskt väldigt trevlig, trots att hon är Marks flickvän. Lexie sa det bäst; 'Damn it! Now I like her!' Jag ville inte gilla henne men Julia kan man inte göra annat än att gilla.

Det bästa var ju dock slutet. Zola är tillbaka! Det krävs liksom inget annat än den meningen för att lyckan ska vara total. Dom var så söta där på slutet. En liten familj, äntligen tillsammans igen...